Dimhöljda bergens gorillor

Liknande procedur som gårdagen. Det finns 18 gorillafamiljer i området och  tio av dem får besök av turister varje dag. De åtta familjerna som inte får besök av turister är till för att forskarna ska kunna studera dem så opåverkade av mänsklig kontakt som möjligt. Vi betalande turister bidrar med pengar för att kunna upprätthålla ett hållbart system. Även lokalbefolkningen är en del i systemet och får bl.a betalt för att underhålla stenmurar som avgränsar parken från uppodlad mark.

Vår familj, Ntambara, består av 18 individer. Alfahannen heter också Ntambara vilket betyder slagskämpen. Namnet säger lite om hur han har skapat sin familj.

Vi startar åt samma håll som igår, mot Bisoke. Räknar med en lerig vandring igen. Men våra föraningar kommer på skam. Efter en kort vandring, fortfarande utanför stenmurar, stannar guiden och visar färska gorillaspår i potatisodlingarna. Gorillorna har varit här och ätit frukost. Inte potatis, men barken från eukalyptusträden som de betraktar som en delikatess. Vi smakar på barken som har en sötaktig smak. Efter ytterligare fem minuter stöter vi på spanarna utanför muren. Vi klättrar över och bara 50-100 m in i regnskogen hittar vi gorillorna.

Klart för avfärd

Vår guide visar eukalyptusbarken som gorillorna har mumsat på

Ntambara sitter majestätiskt och övervakar sin vilande familj. Hans bror ligger och sover,  en hona ligger på rygg och kliar sig på magen. Några ungar tumlar runt och vill inte alls vila. Vi går närmare och försöker uttala hälsningsfrasen "Jag är vän, är det ok att komma närmare?", hrm-hrmm på gorillaspråket. Inga invändningar från familjen. En av ungarna närmar sig nyfiket, ett par korta ljud från silverryggen får honom att vända. Vi njuter av situationen, filmar och fotar. Vi ser fler gorillor i närheten, några i ett träd. En mamma med en bara några veckor gammal unge kommer också fram. Totalt ser vi 16 familjemedlemmar.

Efter en dryg halvtimme så är vilan slut. Några av gorillor hälsar oss med hrm-hrmm och passerar bara några decimeter från några av oss. Vi följer efter en bit och får se dem utöva sin favoritsysselsättning, att äta. 

Bisoke 3 711 m

Julafton och dags för utflykt till de dimhöljda bergen. Det är egentligen 5 vulkaner som ligger på gränserna mellan Rwanda, Uganda och Kongo. Den näst högsta, Bisoke, är 3 711 meter hög. Dit ska vi idag, som en liten förövning till gorillaturen imorgon.

Vi samlas tillsammans med alla gorillaturisterna. Jag och +Andreas Claesson bildar en grupp tillsammans med Cloe och Claire från Frankrike. Efter en kort genomgång med vår guide så åker vi iväg till startpunkten. Det tar ca 45 minuter och resan går till största delen på milt sagt mycket gropiga och steniga vägar. Vädret ser hyfsat ut, lite halvdisigt. Claire och Cloe åker i egen hyrbil tillsammans med guiden.  Imponerande att de vågade köra själva.

Tjejerna hyr en bärare. Klokt kommer det att visa sig senare. Efter en kort vandring möter vi fem beväpnade militärer som ska följa med oss. Dels för att skrämma bort eventuella elefanter och bufflar samt som eskort om någon tvingas vända sv någon anledning.

Skumpig väg

Vi sätter ett hyfsat tempo i början och efter någon halvtimme i lera och brant stigning tar vi en kort paus där stigen delar sig mot Bisoke och Diane Fosseys grav. Vi fortsätter mot toppen, ännu brantare nu och minst lika mycket lera. Skorna håller tätt i 15 cm djup lera, känns okej även om det börjar kännas att vi är på hög höjd. Vi startade på ca 2 500 m och ska upp till ca 3 600 (den högsta toppen ligger i Kongo och dit får vi inte gå).

Gruppen samlad
På sidorna om stigen ser man Pyrethrum-odlingar (chrysantemum)

Vi hör ett brak i regnskogen. Är det en buffel frågar jag guiden och får ett jakande svar. Vi spanar och får syn på en gorilla ca 75 m bort. Vi ser en eller två vuxna gorillor på avstånd och en unge som klättrar i ett träd bara 10-15 m bort. Vi frågar om vi kan gå närmare, men guiden skakar på huvudet och manar oss framåt. Men kul med extra bonus, det är riktigt kul att stöta på djur i sin naturliga miljö.

Claire verkar ha både kondition och balans och håller ett högt tempo i täten. Vi andra kämpar på. Kollar pulsen ett par gånger, arbetspuls 130 som lugnar sig till 100 på någon minut. Fortfarande lika mycket lera och om möjligt ännu brantare. När det är ca 300 höjdmeter kvar så måste Andreas bryta med tydliga känningar av höjdsjuka. Tråkigt.

Vi andra fortsätter. Ett lätt regn känns både skönt och oroande. Regnet slutar efter en stund. Ganska skönt att slippa ta fram regnjackan.

Vegetationen börjar bli märkbart lägre, men fortfarande lika mycket lera. Jag börjar till och med känna trötthet i högerarmen.  Jag tar i ganska mycket med vandringsstaven för att hålla balansen i branten. Äntligen anar vi kraterkanten och får lite extra energi av det. Nästan ingen lera och bara en lätt stigning de sista 2-300 metrarna.

En bänk och en välbehövlig längre paus. En vacker krater. Gränsen till Kongo går mitt i sjön. Obligatorisk fotografering av de leriga skorna. Kan det vara lika jobbigt att gå ner? Så är det enligt guiden. Han har nog inte helt rätt, även om det är svårare med balansen i leran när man går neråt så känns det som flåset räcker längre. Och mycket riktigt kommer vi ner på en timme kortare tid.

Kratersjön

Helt utan missöden blir förstås inte vandringen. Åker på ändan i lerpölarna några gånger och bränner mig rejält på en brännässla. Det är ju inte helt lätt att gå koncentrationen måste vara 100% på var man sätter fötterna och staven. Så när man tappar balansen så hinner man inte kolla vilken växt man grabbar tag i. Det var bara min tumme som råkade illa ut, det gjorde rejält ont i ett par minuter och gav sig inte helt förrän efter ett dygn. Claire brände sig värre och fick behandlas med både sav från en djungelväxt och salva från guidens medicinlåda.

Det var rätt skönt att komma till hotellet och en varm dusch. Innan jag kunde gå in på rummet så fick jag förstås spendera en god stund med att försöka spola bort lera från skor och byxor.  Belöningen blev en dukar julmiddag ala Rosa Bussarna.

Ruhengeri / Musanze

Det officiella namnet på staden är numera Muzanze. Det är hit de flesta gorillaturisterna kommer.

Bokar in oss på ett hotellrum på Fatima's. Om man ska bo på hotell under denna resa så är det här. Kommer att vara rejält trött efter utflykterna och egen dusch är värt guld då. Och $90 för ett dubbelrum i tre nätter är mycket prisvärt.

I bussen (hade ingen bra stadsbild) 

Att gå till en bar och beställa gin & tonic kan bli ett litet projekt när språkkunskaperna är begränsade. Servitrisen kom nog 7 gånger till bordet innan det blev helt rätt. Och dessutom fick jag följa med till baren och peka ut vad som var gin.

Kommer separata inlägg om vulkaner och gorillor som var huvudattraktionerna för mig.

På julaftonen blev det julmiddag i traditionell rosa bussanda. Med Rosa julgran och Jansson.

Efter gorillautflykten blev det middag på stans bästa/enda "pizzeria". Överraskande bra och mycket mer än pizza. Förtjänar helt klart epitetet stans bästa. Snabb(!!!) service och jättegod mat.

Kigali

Alla väskor kom fram med planet! Efter mycket snurrande med byte av både flight och rutt i Addis  Ababa (Abbeba) så kändes det inte alls säkert att väskorna skulle hängt med i den karusellen.

Det var ganska skönt att komma till en stad som jag kände mig lite bekant med. Hotellet med pool var sig likt. Pool är för övrigt väldigt exklusivt i Rwanda. T.ex så lär det vara vanligt att ta bröllopskort framför poolen.

Man hittar många minnesmärken över folkmordet i stan

Stora delar av centrala Kigali ser ut att vara rätt nybyggda.

Friterade fiskar med sallad

Jag tog ledigt från dagens viktiga utflykter till minnesplats och museum för folkmordet 1994. Det känns helt enkelt för tungt att uppleva det en gång till. Jag promenerade mest omkring i stan, träffade bussgänget på Hotel Milles De Collins där det åts lunch. Eftersom stan är väldigt kuperad så blev det moppetaxi ett par gånger också. Snabbt och effektivt men lite obehagligt kändes det att åka igenom de värsta avgasmolnen.

Kvällen avslutades med grillad kyckling vid poolen och en taxiresa för att preparera ett par portaler för #Ingress. Innan avfärden på morgonen så kom @Simbelmyne och hämtade Kenya-nycklarna för slutförvaret av fälten till Nairobi och Mombasa. Fem minuters marginal, men det räcker ju.

Ebola-kontroll

Risken för att smittas av Ebola viruset för en normal turist är nästintill obefintlig. Detta gäller även om man besöker riskområden vilket varken Rwanda eller Uganda är.

Ir-kamera vid inpassering till Ethiopien

Men på flygplatserna i Afrika så tar man hotet på stort allvar. Alla passagerare skannas med ir-kamera eller annan typ av febertermometer. Lite oklart vad som händer om man hittar någon med hög feber dock men det finns nog en procedur för det också.

Frukostplanering

En sån här ska det bli till frukost från och med nu. Tror att det blir enklast att komma ihåg dem om de ska tas till frukost. Senare på dan så blir det antagligen mer ostrukturerat, middagen kan ju bli lite när som helst. Frukosten blir dagens fasta punkt, perfekt för malariaprofylax.

Visste ni förresten att malaria har härjat i Sverige också. Visserligen för ganska länge sedan, på 1700-talet. Den kallades då för Uppsalafeber. 1762 dog min anmoder (7 generatioener tillbaka) i just den sjukdomen.

Malariamyggor finns i Sverige, men malariaparasitens utveckling är en ganska komplex process där förutsättningarna inte är de bästa i dagens Sverige. Så här beskrivs det i en artikel i Läkartidningen:
"1. Man måste ha någon som är malariasmittad och har en parasitemi, det betyder att parasiterna finns i blodet.

2. Det måste finnas myggor av genus Anopheles tillgängliga för att suga blod från den smittade personen.

3. Myggorna måste vila på något ställe medan blodsmältning pågår och där temperaturen är hög nog för att parasiternas utveckling skall kunna fortsätta.

4. När parasiterna har nått rätt stadium skall myggorna suga blod för andra gången och på så vis injicera parasiter i blodet under blodsugningen."

Ebola då? Kanske hinner jag skriva något om det i morgon.

Reseapoteket

Börjat plocka ihop reseapoteket. Det är nog inte riktigt komplett ännu, men det viktigaste finns med.

Öh, ja, ganska bra att skriva detta. Kom på att det kanske viktigaste saknades, solskydd och myggmedel. Myggmedel och myggnät är nog egentligen viktigare än malariaprofylaxen.

Skål förresten! Tog just ett glas med halvdöda kolerabakterier, den lilla flaskan i mitten.