Bisoke 3 711 m

Julafton och dags för utflykt till de dimhöljda bergen. Det är egentligen 5 vulkaner som ligger på gränserna mellan Rwanda, Uganda och Kongo. Den näst högsta, Bisoke, är 3 711 meter hög. Dit ska vi idag, som en liten förövning till gorillaturen imorgon.

Vi samlas tillsammans med alla gorillaturisterna. Jag och +Andreas Claesson bildar en grupp tillsammans med Cloe och Claire från Frankrike. Efter en kort genomgång med vår guide så åker vi iväg till startpunkten. Det tar ca 45 minuter och resan går till största delen på milt sagt mycket gropiga och steniga vägar. Vädret ser hyfsat ut, lite halvdisigt. Claire och Cloe åker i egen hyrbil tillsammans med guiden.  Imponerande att de vågade köra själva.

Tjejerna hyr en bärare. Klokt kommer det att visa sig senare. Efter en kort vandring möter vi fem beväpnade militärer som ska följa med oss. Dels för att skrämma bort eventuella elefanter och bufflar samt som eskort om någon tvingas vända sv någon anledning.

Skumpig väg

Vi sätter ett hyfsat tempo i början och efter någon halvtimme i lera och brant stigning tar vi en kort paus där stigen delar sig mot Bisoke och Diane Fosseys grav. Vi fortsätter mot toppen, ännu brantare nu och minst lika mycket lera. Skorna håller tätt i 15 cm djup lera, känns okej även om det börjar kännas att vi är på hög höjd. Vi startade på ca 2 500 m och ska upp till ca 3 600 (den högsta toppen ligger i Kongo och dit får vi inte gå).

Gruppen samlad
På sidorna om stigen ser man Pyrethrum-odlingar (chrysantemum)

Vi hör ett brak i regnskogen. Är det en buffel frågar jag guiden och får ett jakande svar. Vi spanar och får syn på en gorilla ca 75 m bort. Vi ser en eller två vuxna gorillor på avstånd och en unge som klättrar i ett träd bara 10-15 m bort. Vi frågar om vi kan gå närmare, men guiden skakar på huvudet och manar oss framåt. Men kul med extra bonus, det är riktigt kul att stöta på djur i sin naturliga miljö.

Claire verkar ha både kondition och balans och håller ett högt tempo i täten. Vi andra kämpar på. Kollar pulsen ett par gånger, arbetspuls 130 som lugnar sig till 100 på någon minut. Fortfarande lika mycket lera och om möjligt ännu brantare. När det är ca 300 höjdmeter kvar så måste Andreas bryta med tydliga känningar av höjdsjuka. Tråkigt.

Vi andra fortsätter. Ett lätt regn känns både skönt och oroande. Regnet slutar efter en stund. Ganska skönt att slippa ta fram regnjackan.

Vegetationen börjar bli märkbart lägre, men fortfarande lika mycket lera. Jag börjar till och med känna trötthet i högerarmen.  Jag tar i ganska mycket med vandringsstaven för att hålla balansen i branten. Äntligen anar vi kraterkanten och får lite extra energi av det. Nästan ingen lera och bara en lätt stigning de sista 2-300 metrarna.

En bänk och en välbehövlig längre paus. En vacker krater. Gränsen till Kongo går mitt i sjön. Obligatorisk fotografering av de leriga skorna. Kan det vara lika jobbigt att gå ner? Så är det enligt guiden. Han har nog inte helt rätt, även om det är svårare med balansen i leran när man går neråt så känns det som flåset räcker längre. Och mycket riktigt kommer vi ner på en timme kortare tid.

Kratersjön

Helt utan missöden blir förstås inte vandringen. Åker på ändan i lerpölarna några gånger och bränner mig rejält på en brännässla. Det är ju inte helt lätt att gå koncentrationen måste vara 100% på var man sätter fötterna och staven. Så när man tappar balansen så hinner man inte kolla vilken växt man grabbar tag i. Det var bara min tumme som råkade illa ut, det gjorde rejält ont i ett par minuter och gav sig inte helt förrän efter ett dygn. Claire brände sig värre och fick behandlas med både sav från en djungelväxt och salva från guidens medicinlåda.

Det var rätt skönt att komma till hotellet och en varm dusch. Innan jag kunde gå in på rummet så fick jag förstås spendera en god stund med att försöka spola bort lera från skor och byxor.  Belöningen blev en dukar julmiddag ala Rosa Bussarna.